hur dum en sak än är, hur ledsen saken än kan göra en så kan man alltid lite på att spänning övervinner förnuftet och man gång på gång slår huvudet blodigt mot en vägg. Fjärilar i magen och tankar som inte tänker klart, det är så härligt. Ibland. Jag vet ju av egen erfarnhet och mina kära små kontakter att även om det gör ont så in i baljan så fortsätter man ändå.

Varför är det så? Är man bara ute efter saker som är så sp'nnande att man kan tappa andan många ögonblick för att sedan göra om saken? Jag vet själv hur mycket jag älskar när saker 'är spänannde, nästa lite förbjudna. Jag märker på människor omkring mig att dom känner likadant. Man gör saker som ibland är så farliga, spännande och dumma att man inte ens vågar säga det till någon, kankse inte ens vågar stå för det, om det tillslut kommer fram. Vi människor är en udda mackapär som suktar efter spänning. Jag är en peron som längtar efter spänning, på hög nivå!

Jag kommer fortsätta slå mitt huvud blodigt, att ha fjärilar i magen, oroa mig, skratta mig igenom dumheter/roligheter/spänningar. Fram till den dagen då jag inte orkar mer. Det tillhör livet! En blodig panna och skrubbsår på knäna!