Ibland kommer man till en punkt i livet, där allt omkring blir massa virr varr. Just nu är jag på en punkt, där jag ena sekunden springe omkring som en yr höna, för att nästa blivit av med så mkt energi att jag inte klarar av att gå upp ur sängen. Hur pass mycket jag än vill. Jag har en klump imagen som inte riktigt vill försvinna. Klumpen är inte särskillt olycklig. Bara ovetandes och aningens förvirrad. Jag vill...vill inte...vill.
F*n ibland när spänningen tar över så mycket att man inte längre känner igen sig själv. Jag vill...vill...vill. igen och igen och igen! Pirr i magen och att inte veta. Vad är det som gör det så spännande att inte veta?