på 30-års fest... Pördeys brors flickvän fyller år. Nu är det så att jag träffat de en gång, så jag är inte lika nervös som jag var för två veckor sen. Men nu är det Mamma Pördey och Pappa Pördey (som jag faktiskt skakat hand med! )...Ja ni, det är faktiskt nervöst.

Tänk när man vart yngre, inte särskillt många år sen, när man träffade föräldrar osv nästan med en gång. När man åkte hem till varandra efter skolan, kollade på film och kanske inte ens säkert fick sova över. Tänk vad enkelt det var.

Jag hoppas det kommer gå bra, men man är ju ändå lite små nojjig. Jag vet att jag låter precis skitlöjlig nu, men är det inte så att när man tycker om någon så mycket så man nästan smäller av, vill man att familjen och alla runt omkring tycker bra om en?
Jaja det är bara att vara sig själv, det är ju ändå det jag är bäst på!