När vi hade lagat middagen idag/ikväll, som blev pasta med lövbiffsås, så var jag tvungen att gå och vila en stund. Lite musik i bakgrunden, Niclas plockade i köket, jag låg i nedsläckt sovrum med lite öppet fönster och lyssnade på vinden, som börjar låta mer och mer som höstvind.
Då fick jag nästan deja vú... Det känndes precis som när jag var liten och mamma fixade inför middagen, som alltid var lite extra sent på helgerna. Så mysigt det var!

Där kommer jag aldrig vara igen, jag kommer inte vara så liten någonsin igen. Istället kommer jag ha en liten som förhoppningsvis jag kommer kunna ge samma trygghet och härliga känslor och minnen att komma ihåg!
Vad underbart!
Men jag kommer ju alltid vara mammas lilla!

Nu blir det lite mys med Niclas! Film och godis!