Igår när jag och Niclas plockade och packade ner våra kläder så tog jag fram minibyxorna jag har köpt till Bebis, sen slängde jag de över axeln och började klappa på de, där lilla miniblöjrumpan snart kommer vara.
-" Tänk när det är en liten rumpa i dessa och vi ska göra så här!"
Det är snart, 135 dagar kvar till beräknad födsel och det känns så fantastiskt. När jag tänker på Bebis och hur det kommer se ut när den bestämmer sig för att komma till oss, så känns det med en gång på riktigt.
Jag måste tänka på Bebis som en liten person, redan nu, ibland. Annars känns det på något sätt som en sak som man bara pratar om, men den finns ju faktiskt redan. Det är bara det att vi inte fått träffa Bebis än.

Det känns även lite lustigt att man älskar någon och är så rädd om någon man ännu inte träffat. Jag bär med mig Bebis i nio månader, helt plötsligt kommer det en person, som man visste fanns men ändå inte träffat.
Jag längtar så mycket!
Snart, 135 dagar kvar. Oh vad mysigt det ska bli!
Det är en sån fantastisk och härlig känsla så det går inte att beskriva. Barn är faktiskt en gåva! Och den bästa man kan få!