Pördey och jag har träffats lite lite mer än tre månader nu. Jag är kär! Jag tror jag blev kär i honom med en gång. Jag har liksom haft ett leende på läpparna sedan vi kom hem från minigolfbanan.

Han har ett sånt lugnt och självsäkert sätt, som jag inte har. Jag är absolut inte lugn. Självsäker, ja det är jag, men på ett helt annat sätt än han. Jag pratar mycket, och när jag blir glad och exalterad pratar jag extra mycket. Och så fort jag ser honom, blir jag glad.

Jag är lite rädd också, jag tycker ju om honom så mycket, tänk om jag prata ihjäl honom? Eller om han tillslut tröttnar på mig och mitt pratande? Jag är ju så glad med honom, jag vill ju dela alla mina onödiga tankar med honom. Och de finns det liksom inget slut på.

I förrgår höll Pördey på att döda mig, han sa något roligt, jag kunde absolut inte sluta skratta. Så jag satte vattnet i halsen och höll på att kvävas. Hans strategi är kanske att skojja ihjäl mig innan jag pratar ihjäl honom? Fast jag kan inte i min vildaste fantasi tänka mig, att Pördey går omkring och är rädd för att jag ska försvinna för att han är rolig?
Vad tänker han på?

Jag är en lycklig människa, det är det detta inlägget går ut på.
Men ni måste hålla med mig, när man är kär är man helt plötsligt jävligt sårbar.
Men fan vad glad jag är!