Om två personer träffas idag och det känns så rätt att de bestämmer sig för att gifta sig om två veckor, ett år eller kanske två år. De kanske bara vill förlova sig eller skaffa bil eller hund ihop. Eller kanske bara bo ihop. Vem har bestämt att det är för tidigt? Om det känns rätt!

Vem har bestämt att om jag älskar någon så in i norden, ska jag inte våga satsa på det förhållandet, ge det allt jag äger och har, just när det känns rätt? Varför ska jag vänta tills känslan av rätt har övergått till något som kan jämföras med en känsla som mer liknar vardag?

Jag är trött på tyck- och tänk rätt och fel nu. Jag känner rätt. Jag tänker från och med nu känna rätt och fel. Inte TYCKA rätt och fel.

Jag blev kär i Pördey med en gång, jag skojar inte. Jag älskade honom strax därefter, men det vågade jag inte tala om med en gång. För det kunde tyckas vara för tidigt. Tyckas vara för tidigt. Så jag gick och sköt upp det. Till sist när jag skulle säga det fick jag en klump i magen och svettades som en gris. Bara för att jag då väntat ut min "känna rätt"- känsla. Givetvis kändes det rätt att säga det då också. Men om jag inte väntat hade jag sluppit svettas och må dåligt i magen.

Jag känner rätt. Fan vad rätt det är!