Idag är det 74 dagar kvar...Tiden går sakta.

Idag när jag stod i fullfärd med disken, hör jag massa kattskrik. Jag har ju två hankatter som börjar bli "köns"-mogna och alltså slåss om revir etc. (ska kastrera de så snart man kan). Min första tanke är såklart "helvet ska jag behöva stänga i dom i ett varsit rum när jag inte är hemma". Givetvis går jag och kollar vad som händer.

Där hänger min Gizmo och håller på att kvävas o rullgardinssnöret!!!! FAN VILKEN PANIK JAG FICK!!!!!!!!!!!!!! Jag hörde verkligen att han inte kunde andas och han sprattlar mer och mer och river omkring, jag får tag på honom och tror han ska lugna sig...Ja i TVÅ sekunder, sedna panikade han igen.
Han trasslar in sig mer och mer och han vägrar vara stilla, även om jag schyschar snällt och lugnt.
Han river, klöser och river ner lampor, krukan flög i golvet och gick sönder.

Förstår ni hur det känns att se ett oskyldigt, hjälplöst litet djur, som man faktiskt älskar även om den kan vara jävlig, kvävas och få panik. Man känner att det inte spelar någon som helst roll vad man gör. Det hjälper ju inte.

Tillslut hänger han där stilla, jag passar på att ta tag i honom och schyschar. Nu verkar han fatta. Han är lugn ett par sekunder och då vågar jag röra mig. Så jag trasslar ur han från gardinhelvetet och håller om honom. Han andas tungt och raspigt, så det låter som han himla ont!! Och givetvis är han rädd!

När han sen springer ut från rummet känner jag mig helt uppgiven. Jag började gråta! Jag fick sån chock att jag inte ens kände rivsåren. Sitter på sängkanten en stund och gråter och jag känner mig verkligen som världens sämsta matte.

Lille Ragnar är också rädd. Han sprang iväg så fort jag kom, jag får knappt lyfta honom.

Det värsta är att jag inte vet om de fattar att det är farligt nu, tänk om jag kommer hem ikväll och katterna har hängt sig?!

Mina små knytten.