Vilken dag

Gårdagen började med en lugn och skön frukost, hemma! Den var extragod pga det. Sedan kom Anton och skulle hjälpa oss med kaklet, så jag åkte ut med mamma till min morbror och kusin och fikade. Det var så trevligt och vi fick många goa skratt... Sen blev jag kissig för 10:e gången och vad får jag se när jag är klar? Blod!! Jag var tvungen att ta ett nytt papper och dubbelkolla, sedan kom paniken! Det första jag tänker är att det hänt Bebis något, så jag skriker på mamma och vi kör in till förlossningen. Jag hade ont i magen, mådde illa och det kändes som jag skulle bajsa på mig. Jag grät och grät och grät och kunde knappt andas. Det enda som snurrade var att det hade hänt Bebis något och att det absolut INTE fick vara så...Snälla snälla må bra där inne!
Jag rullas in i en förlossningssal, de sliter av mig alla kläder. Jag frågar om jag kan få något att dricka, då jag är helt torr i munnen, men nej, det får jag inte. De tar blodprover och sätter in en dropp-pryl i armen och kör CTG. Sedan kommer läkaren in och gör UL, både vanligt och vaginalt. Bebis mår bra!!!! Tack tack tack!!!
Det lugnar ner sig lite så for jag kommer in på förlossningen, då är man bland folk som kan hjälpa till om det verkligen skulle hända något.

Det visar inget och läkaren förklarar att det kan vara ett sprucket blodkärl och att de ibland inte hittar anledningen till blödningen. Men det ser bra ut, fast de håller mig under observation.
Sedan kör vi en CTG-urva i två timmar, jag får i slutet sammandragningar med 3 minuters mellanrum, men de försvinner så fort jag får gå på toan och får ta av mig banden, som sitter hårt tryckt runt magen.

Hela kvällen är lugn, jag känner att det ömmar i magen, men har förstått att det inte är ett konsigt ont, utan att det kan vara så.
Jag somnar helt, totalt utamattad...Och vaknar och nu hoppas jag på att få komma hem.

Jag har ALDRIG mått så dåligt som jag gjorde igår, jag trodde att vi skulle förlora vårt barn och den smärtan man känner då vill jag ALDRIG aldrig aldrig uppleva igen! Jag är så otroligt tacksam att det inte var någon fara och att jag kunde tagit det lugnt, egentligen.
Men i den situationen jag kände att jag befann mig i kunde jag inte se någon annan utväg än att få panik och låta alla andra sköta allt. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv!

Vår fantastiska lilla Bebis som inte anar vad den utsätter oss för, vi älskar dig så! Vi längtar tills du kommer ut till oss, så vi får prata med dig, lukta på dig, känna dig. När du blir stor ska jag berätta för dig om denna gången och så ska vi skratta åt att Du låg inne, lugnt i min mage och hickade, medans mormor körde mamma till förlossningen i ilfart! Då kan vi skratta åt det! Nu har knappt chocken släppt!

Jag ska vila idag, det behöver jag.

Kommentarer
Postat av: Sussi - 22 år, mamma & student!

Fy vad obehagligt :( Skönt att det inte var något!

2010-11-07 @ 11:58:21
URL: http://sussey.blogg.se/
Postat av: MALIN - Längtar efter min prinsessa!

Usch, förstår att du fick panik och blev rädd!

Har haft fullt upp här hela veckan och inte hunnit läsa så mycket bloggar. Så nu läste jag igenom alla dina senaste inlägg och vilken berg och dalbana du gått igenom de senaste dagarna... Tänker på dig!



Hoppas du får komma hem snart igen!!

Kram kram

2010-11-07 @ 16:47:31
URL: http://malinkarlstrand.blogg.se/
Postat av: Emma Lindgren

Älskade Jossan,



förstår att detta måste varit fruktansvärt! Fy vad obehagligt! Men vad fantastiskt att det inte var något.



Tänker på dig så mycket ska du veta och det var så kul att få se bild av dig och magen, som nu blivit ganska stor!



Stor, stor kram!

2010-11-07 @ 17:00:46
Postat av: Ciis

Jisses, du har verkligen haft en kaotisk graviditet din stackare. Skönt att allt är bra...



Hehe ja det är Noel. Han har ändrats så jäkla mycket, ser knappt att det är han på "bebis"bilderna :)

2010-11-07 @ 19:17:20
URL: http://cissa.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0