Det är många som undrar massa massa massa om vårt "tillstånd", först vill jag börja med att tacka alla som bryr sig så himla mycket! Det värmer massa!
För det andra kanske det är dags för lite mer ingående info ang detta. Många fråga om jag mår bra, när jag får komma hem och vad det egentligen är som har hänt. Det är jättefint av alla att bry sig, men jag orkar inte skriva det på vare sig facebook eller sms jämt och ständigt, folk får bli hur irriterade som helst om jag inte svarar, men jag har helt enkelt annat att tänka på och bry mig om och prioritera just nu. Så därför:

10/10, söndag morgon fick jag en väldigt obehaglig känsla i kroppen. Jag har haft ont i magen till och från, men avfärdat det som "normalt" under graviditeten. Det växer ju så det knakar där inne i magen, så det är ju inte konstigt att man har ont. Vi åker in till sjukhuset ca 6 på morgonen och får göra lite olika undersökningar. Tillslut får vi göra ett UL (ultraljud) som visar att min livmodertapp kortats av ganska rejält, för att vara så tidigt i graviditeten.
Detta kom som en chock, då jag trodde att vi skulle få åka hem efter jag fått höra att allt var bra och att jag absolut inte behövde fortsätta att oroa mig. Jag hade alltså väldigt fel. Jag får sängläge och Bricanyl- (värkavstannande) och Kortisonsprutor (för Bebis lungutveckling). Jag var då i vecka 27+1



(Livmoderhalstappen= Tänk Er livmodern som en ballong. Den lilla flärpen man blåser upp ballongen i, är tappen. Den ska normalt vara 30 - 40 mm, min var 24 mm, alltså väldigt kort för att vara så tidigt i graviditeten. )

Vi får reda på att jag kommer vara sjukskriven minst 2 veckor. MINST! Jag får stränga order om att ligga ner mest, jag får gå upp på toaletten, det är allt.
Jag och Niclas sover över på sjukhuset, såklart, dagen efter så får Niclas gå till jobbet. Jag lovar såklart att ringa om det händer något.
Efter någon timma börjar jag få värkar, för er som inte vet vad det är så är det alltså något man har under förlossningen. INTE i v. 27+2. Värkarna är täta och kommer med 2 - 3 minuters mellanrum och det är väldigt jobbigt. Inte för att det gör ont, utan för innuti mig ligger ett litet barn, som inte är redo för världen än. De har alltså inte ens utrustning i Karlskrona för att kunna ta hand om så pass förtidigt födda barn. Hade det blivit någon födsel hade vi illa kvickt blivit skickade till Växjö.
Jag får mer Bricanyl (jag har otrolig fobi mot sprutor), Niclas har redan kommit från jobbet och håller mig i handen. Hans händer är förövrigt mosade nu!
Värkarna stannar av, tack GODE GUD!! Det är dags att kolla så Bebis mår bra och följer kurvan där inne i magen. De rullar mig till UL i sängen, jag får alltså inte ens sitta i rullstol längre. Bebisen är perfekt, följer kurvan precis som den ska och jag lovar att detta är det bästa beskedet jag fått! Vår lilla älskling mår bra där inne! Det är alltså bara min kropp som inte klarat av all stress och press som varit kring oss de senaste månaderna.
Tyvärr visar det sig också att livmodertappen kortats av ännu mer, nu är den mellan 16 - 18 mm. Alltså väldigt kort! Om den blir 15 mm räknar de alltid med förtidig förlossning och det är ju, som sagt, inte så bra!

Någon gång i denna vevan får vi prata med neonatalavdelningen (avdelning för förtidigt födda barn). Vi får information om vad som händer med oss om det blir en för tidig födesl och hur detta kan påverka barnet.
Föds den innan 29 fulla veckor (man ska alltså vara inne i vecka 30) så är det en stor risk för bebisen.
Det är stor risk även nu, efter 29 fulla veckor gått, men chanserna är betydligt större!
Detta är givetvis inga roliga besked. De som har barn kan väl förstå, men det är nog inte så lätt när man inte har barn. Hur pass allvarligt detta faktiskt är! Psykist är/har detta varit en otroligt jobbig upplevelse, för både mig och Niclas. Först och främst att få chockbesked, men innan man smält exakt vad som hänt börjar man tänka på allt runt omkring. Allt som skulle göras innan Bebis kom, som kanske nu inte hinns med osv osv.



Vi får också reda på att jag antagligen inte kommer få komma hem innan vecka 34, då slutar man försöka stoppa en för tidig födsel, då det inte är lika kritiskt längre.
Nu är det ju inte så att bara för att jag får komma hem för den sakens skull kommer få anstränga mig eller röra på mig massa. Det kankse man får göra först vecka 37, alltså tre veckor innan BeräknadFödsel.

Vad vissa inte tycks förstå är alltså hur pass allvarligt detta faktisk är. Nu hoppas jag ni slipper undra. För allvarligt är det, men vi vet inte heller mer.


Jag, vi båda, är så tacksamma för alla som ställer upp. Det hoppas jag ni förstår! Det är jätteskönt att ha Er där! Det är många jag har kunnat prata med, skriva till som varit med om liknande, eller bara förstår väldigt väldigt bra! Särsilt via bloggen har jag hittat personer, som faktiskt betyder mer just nu, än vad de säkert kan tro! Cissi, Malin och fler där till! Det känns väldigt skönt!

Nu hoppas jag att många fått lite mer klarthet i hur läget faktiskt är:

"Hur mår du?"- Jag mår inte särskilt bra! Vår Bebis riskerar att födas alldeles för tidigt, det är inte så roligt! Däremot så mår Bebis bra! Det är det som spelar roll.

"När får du komma hem?"- Jag har ingen aning. När läget är under kontroll kanske... Så länge Bebis mår bra, spelar det ingen som helst roll när jag får komma hem eller inte. Även om det är väldigt jobbigt att ligga här och inte vara hemma.



Men jag har faktisk lite Glada nyheter idag:
Livmoderhalsen är nu 23 mm, den har vuxit ut ca 3 mm sedan senaste kollen. Detta bådar alltså gott! Och idag är första gången jag har fått gå upp och ta mat själv! Det är ett stort framsteg för oss!